När mina kompisar skaffade kanin så ville jag också ha ett helt eget djur, då var jag 9 år (två månader tills jag skulle fylla 10 år). Det var en av mammas jobbkompisar som skulle ge bort sin kanin, då deras dotter hade tröttnat på henne. Vi for och hämtade henne den 7 juni (tror jag) de berättade för mamma och pappa vad hon åt och hur man tog hand om henne. Sen hade jag läst på internet om kaniner också. Innan vi åkte hade jag sagt till mamma att jag hoppades på att hon skulle vara svart. Vi tog hem henne, och vi fick med en bur, en sele och koppel, en påse hö, en påse torrfoder och hoppsan såklart.
Efter en tid (någon månad efter) så ville mina kompisar, som är syskon, också ha en kanin. Både mina och deras föräldrar gick med på att de skulle få skaffa en kanin att bo med Hoppsan, som då var Lisen.
Hoppsan var så speciell för mig, för hon hade ett rejält humör. Kanske inte den bästa nybörjarkaninen, men envis som jag var så kämpade jag för att bli hennes vän, och jag lyckades!
Hon var envis, hon bet och rev (nästan) alla, utom mig.
På hösten så sa en av mina klasskompisar (Nu en av mina närmaste vänner) att hon skulle på kaninhoppningsträning som Ålands 4H anordnade.
Jag for dit med Malin och tittade på när de hoppade, och jag testade med en av 4Hs kaniner. Det var jätteroligt!
Den andra träningen tog jag med mig hoppsan till träningen, jag åkte på varje träning och började även träna lite hemma, med pinnar på tegelstenar.
På våren så skaffade jag Mandy. Hon köpte mamma till mig från 4H gården med stamtavla och allt.
Nu kommer jag inte ihåg om vi började tävla på våren eller hösten, men jag tror att jag tävlade när jag köpte Mando. Mitt första pris med Hoppsan fick jag efter bara några tävlingar, ett andra pris och jag var så stolt över hoppsan.
Ett år efter att vi hade skaffat Mandy så märkte vi att Mandy var en Mando. Och vi tog Hoppsan till 4H gården så att de skulle få kolla om hon var dräktig. De sa ja och erbjöd sig att att hoppsan skulle få bo dår på 4H gården tills ungarna var leveransklara. Istället fick Lisen ungar, inte Hoppsan.
Jag hämtade hem hoppsan i samband med ett kaninläger och man märkte att hon hade saknat mig, för i slutet av lägret, när det var en tävling så hoppade hon felfritt på bara några sekunder! Och ett förstapris var vunnet.
Den hösten byggde pappa en ny bur, med två delar. I ena bodde Mando och Hoppsan och i andra Lisen och Elvis.
Jag fortsatte att tävla med Hoppsan, min svarta diamant. Ingen annan kunde få henne att hoppa, bara jag. Så jag älskade henne så mycket.
Hon var en sån vacker kanin, hon var större än en vanlig dvärgvädur men endå inte så jätte stor.
På vår första PET utställning så fick hon bedömningen 'mycket kantig' och domaren var inte så imponerad.
Men det gjorde inget, hon var den finaste i mina ögon.
Hon hade även ett kluvet öra det sista året hon levde, så hon var absolut ingen utställningskanin.. Men den finaste icke-utställningskanin.
Det är ganska passligt att jag skriver det här idag, eftersom att för exakt två år sedan så stod jag gråtande med Hoppsan i famnen, jag vet inte vad som hade hänt henne.
Det är två år sedan, och jag saknar min lilla Hoppetossa så mycket...
Typ lik Lakritz? :)
SvaraRadera